SVENSKA DAGBLADET Stockholm:
7.12.1968

SVENSKA GUBBAR
" … Om man inte förstått det tidigare så inser man nu klart att Tage Danielssons och Hasse Alfredsons humor är både sorgesam och misantropisk. Med undantag för Monte Carlo-avsnittet gör inte Alfredson någon av de vanvettiga utflykter i hjärnvindlingarna som gjort hans monologer så berömda utan håller en ganska stram linje som ransonerar de hejdlösa skrattsalvorna. Det som dominerar är en djup inlevelse i och en sympati med den svenska gubben som vandrar på gravens rand, en belägenhet som knappast inbjuder till gapskratt. Kvar står att Svenska Ord i huvet på en gammal gubbe funnit svenska bilder som är både rörande och roliga, sköna och skrämmande."

Carl Henrik Svenstedt

 

EXPRESSEN Stockholm:
7.12.1968

"… "I huvet på en gammal gubbe" är producerad av Svenska Ord och den minskar knappast herrar Alfredsons och Danielssons storheter som alltmer svart satiriska skildrare av svenska öden och äventyr. Tonen i den är bitskt vemodig och Hans Alfredson agerar i de levande avsnitten med en effektiv komisk måttfullhet som inte är överraskande för den som sett och hört honom sitta i rullstol förut – "om ålderdomshemmet tycker jag … inte".

Den svenska animerade filmen har ingen jämförande historia att komma med men även mot internationella förebilder tycker jag att Åhlins vuxna visioner av gubben Björk och hans livsepisoder står sig som ett självständigt och infallsrikt artisteri, friskt figurskapande över Alfredsons nästan improviserande minnessnack. Det är grotesk mest men även poesi, och det förefaller ytterst adekvat att beteckna denna tecknade ovanlighet som sevärd."

Lasse Bergström

 

KVÄLLSPOSTEN Malmö:
27.12.1968

" Ni minns säkert Hans Alfredsons klassiska revygubbe på rymmen från ålderdomshemmet. Här är han nu igen, bara i ett mera utförligt skick och kanske inte fullt så rebellisk till humöret – men skildrad på samma vänligt satiriska sätt, vilket ingalunda utesluter allvarligt engagemang för gamlingens lott.
Svenska Ord har den här gången knutit till sig Malmötecknaren Per Åhlins ateljéstab, vilket ger åldringens fantasier en säregen dimension. Åhlins färgteckningar är präglade av stark originalitet, men de ansluter ändå väl till manusförfattarnas avsikter att skildra ett öde, vars kännetecken och dragningskraft – är att det saknar all originalitet.
Åhlins uppgift har varit att förgylla den gamle Johan Björks hågkomster där han sitter och gaggar på ålderdomshemmet. Den satiriska udden kommer in i de spelade avsnitten, där vi betraktar miljön med Johans trötta och lite irriterade blickar; en andaktsstund i radion, systrarnas daltiga omsorger och kompisen som kommer in med en väska – med påskriften "Öppnas först efter min död" – innehållande en halvpannna renat, Den sistnämnda scenen är filmens höjdpunkt där gubbarna med stigande entusiasm fantiserar om hur de ska tjäna ihop lite pengar. Men också upptakten är briljant. Där har regissören Tage Danielsson med suverän effektivitet och med en dragning åt det absurdistiska målat upp en åldrings tragikomiska situation som ett avfall bland andra i storstaden.
" I huvet på en gammal gubbe" är en mycket rolig film med massor av mening och allvar."

Bertil Behring

 

FILMRUTAN Stockholm:
No 4 / 1968

"Intelligent, kvick,samhällskritisk,rolig, vemodig, bitter, tragisk. Allt detta och mer därtill vill man fästa vid i "I huvet på en gammal gubbe", en helt underbar film. Den gamla människan sitter på "Hemmet" och minns sitt förflutna. Nuet är en hygienisk förvaringsplats utanför livet, framtiden en kall grop med väntande maskar. Men minnena blommar i Per Åhlins jugendslingriga girlander av barndomens köttbullar, skräck och förälskelse. Livet var långt och fyllt av arbete, kärlek och familj. Vad blev det av familjen? Ende sonen rymde hemifrån. Vad blev det av kärleken? Man besökte bordellen och blev utskrattad. Vad blev det av arbetet? man byggde hus och nu rivs dom."

Anne-Marie Vyth



Tidningen VI Stockholm:

DESSA FANTASTISKA HUMORISTER!
" Vilken humor! Vilken medmänsklighet! Vilket vemod! Och vilken underbar film!
Stockholm har en ständigt löpande regentlängd med nöjeskungar: Emil Norlander, Gösta Ekman, Ernst Rolf, Gustaf Wally, Bernhard - Bergendorff, Povel Ramel. Sedan våren 1962 med "Gröna Hund" på Gröna Lund är det Hasse & Tage. Deras intima, lågmälda, egentligen alldeles för intellektuella men ändå brett folkliga underhållningsteknik tycks fungera lika smidigt i alla media: i radio, i TV, på grammofon, på restaurangkabaré, på Nationalscenen och på bio.
I samverkan med en likatänkande, tecknaren Per Åhlin, har de lyckats med det mycket svåra: att i en blandning av spelad och tecknad film fånga upp det som rör sig i huvudet på en gammal ålderdomshemsisolerad före detta murare. Medge att detta inte är en av de mest lättsålda idéerna i den av förklarliga skäl rätt krassa filmindustrin.
Se den och medge att de klarat alla hinder och kommit hem med en film som väcker tankar, som roar, som upplivar minnen från långt tillbaka och som rör den mest hårdhjärtade till tårar. Den har ett poetiskt skimmer mitt inne i den kommunalgrå välfärdsrutinen.

Mons Mossner

 

VECKO-REVYN Stockholm:

ÄNTLIGEN EN BRA SVENSK FILM!
"I huvet på en gammal gubbe" är en bra svensk film! Hasse Alfredson sitter bunden i rullstol på ålderdomshemmet men är andligen på rymmen till sin ungdom, "som var så vacker och farsan var smed". Drömavsnitten är briljant tecknade av Per Åhlin. Gråten och skrattet ligger nära varandra då man upplever filmen, men det är också bästa berömmet för en komedi i en hjärteknipande clowntradition."

Björn Vingård

 

INFORMATION Köpenhamn:
20.4.1970

DEN ABSURDE ALDERDOM
" … Det er en fin og original ide, der udnyttes til all give ett kompromisløst usminket billede af den ubeskæftigede alderdoms uhyggelige ensomhed og absurditet. De velmenende damer på alderdomshjemmet ved ikke, att de er irriterende og taktløse i deres hjelpsomhedsiver, og samværet med de øvrige pensionærer ender i den rene infantilisme.
Den samme galgenhumor præger de mange tegnefilmsafsnit (ved Per Åhlin) – her gennemgås den gamle mands meget almindelige og temmelig triste levnedsforløb, fra ungdommens ydmygelser til mandommens desillusion. Strengen er vel ikke overvældende personlig (en blandning af Jugend, popkunst og surrealisme, med ekkoer fra så forskellige kilder som Dreyer og Minnelli), men det er forfriskende, at en tegnefilmsfantasi for en gangs skyld fastholder en vis jorforbindelse og ikke, som ellers så ofte, kaster sig ud i myriader af meningsløse associationer.
Takket være sin barokke humor, sit bid og vid fortjener "I hovedet på en gammel dreng" at få et stort publikum. Og den vil udmærket kunne tjene som udgangspunkt for en debat om, hvad der sker på vore alderdomshjem."

Pim

 

CHAPLIN Stockholm:
No 1 / 1969

" … Åhlins konst är klart Jugend- och popkonstpåverkad men också starkt personlig. Det finns en slags svenskhet i hans bilder och figurer som för tanken till trettiotalets proletärförfattare. Hans gubbar stannar inte länge kvar i bilden utan förändras snabbt och luftigt till andra formationer. Någon "klippning" i egentlig mening förekommer inte, utan snarare "metamorfoser" som kan påminna om den store Grandville, tydligen en själsfrände till Åhlin. Hans Alfredsons mjuka monolog stämmer perfekt till det längtansfulla bildflödet. Han kan också ge en perfekt illusion åt ålderdomens totala ensamhet – det brev han får i ett av nutidsavsnitten är från hans son i Amerika, men han vill bara låna pengar.
Alfredson_Danielsson är sextiotalets mest kritiska mästermän gentemot det svenska samhället. Älskvärda, roliga, sanna men på samma gång fulla av allvar. Som alla stora humorister."

Torsten Manns